Väldigt få, när det väl kommer till kritan. Fluffiga politiska luftslott kan vilken Rosenbadstomte som helst krysta fram. Att göra något konkret för att uppfylla visionen om ett tillgängligt Sverige år 2010 är det få som bryr sig om.
Det är inte det att det saknas kunskap; det finns hur mycket som helst! Problemet är att när arkitekter, stadsplanerare, trafikplanerare och andra tar de viktigaste besluten så är brukarna - de som man faktiskt planerar för - inte närvarande. Det är helt enkelt inte tillräckligt intressant att strokedrabbade Elsa inte förstår sig på den nya tågbiljettautomaten eller att rullstolsburna Johan måste bäras in på sin favoritpub.
Jag må vara cynisk, men jag tror att det enda som funkar här är piskan. I USA kan man stämma arschlet av de näringlivsidkare och offentliga aktörer som slarvar med tillgängligheten. Lagstiftningen som möjliggör detta heter Americans with Disabilities Act.
USA må ha sina baksidor men när man gör något så gör man det banne mig ordentligt.
DN skriver om tillgängligheten i Stockholm här.
